Frosseri

Precis som jag alltid gör då jag mår dåligt så springer jag ner till köket och brer några mackor jag i vanliga fall aldrig skulle äta. Jag rotar igenom skåpen efter något ätbart, helst med socker i, men nöjer mig med vad som helst. Jag tar hela bullpåsen som står på diskbänken, lägger på några extra skivor ost på mackorna och smyger upp på rummet, lägger mig i sängen, vräker i mig det jag tagit upp. När det är slut, funderar jag på om det finns något godis eller chips kvar i skafferiet som jag inte redan ätit upp.

när det är knapert med den ena smärtdövningen tar man till den andra... och nu mår jag bara ruskigt illa.

Ingenting

Det vart ingen inläggning igår, lika bra kanske. Men vad ska jag göra hemma, det verkar ju inte finnas en själ som faktiskt vill göra något... Om det har att göra att det är med mig, eller att dom bara är lata idioter, vet jag inte, det jag däremot vet är att jag behöver inga sånna människor i mitt liv.
Men visst känns det ensamt och just nu vill jag bara ringa och fråga än en gång även fast jag vet att svaret är "ehhhh..... orkar inte" eller "ÖÖÖÖH, har inga pengar" och det känns inte lockande.. inte för fem öre.

Nä, ska nog fortsätta med att sova bort dagen. Vem gör det bäst om inte jag?

Jag har bestämt mig

Ringde till beroende imorse och frågade om dom hade kvar platsen åt mig, det skulle komma in en ny på eftermiddagen och därför skulle dom ringa lite senare med beslutet. Det har knappt gått en dag och jag har redan kommit på mig sjävl att fumla efter telefonen och tankar om hur jag ska få ihop pengar.. det behövs inte nu, men min hjärna är så inställd på det så det är lika bra att jag lägger in mig.
Vaknade med en panikångest och tror nästan jag somnade med den också. Såg ockå att jag hade ett meddelande på röstbrevlådan från soc. Den 28nde ska vi på två studiebesök i Hudiksvall. Det känns lite väl långt bort? Ska jag alltså ligga på beroende en vecka? sen då? ska jag hem och göra vadå? knarka igen? sen in på beroende IGEN för att avgiftas? vad tänker dom med? dont get it.
Sen efter studiebesöken, vart ska jag ta vägen då? Får hoppas att jag får åka iväg direkt då.

Uh, detta vart bara ett svammel inägg, vet inte ens om någon förstår det.

Ångest

Jag är just nu barnvakt. Jag är fortfarande hemma, en extra natt.. Vem vet hur länge det varar?
Igentligen borde jag ligga i ett sjukhusrum med en ynka säng och ett skrivbordsbord.
Jag är kluven, ska jag dit eller ska jag vara hemma? Jag vill dit därför att det kanske underlättar. Jag vill inte dit för jag vill inte vara runt människor.

Har en stror klump i magen. Vad är bäst? Vad händer om jag far dit? Om jag inte far dit? Hur länge ska jag ligga där? Hur länge ska jag måsta ligga här hemma?

Nej jag vet inte hur jag ska göra, och som det brukar bli då jag inte vet, då tar jag det lättaste. Det lättaste är att ligga här hemma och må dåligt.... för största oron är att åka dit och vara kontrolerad, ha andra inlagda runt om mig. Nu önskar jag att jag hade någon som sa åt mig vad jag skulle göra. Detta känns för svårt att bestämma, trots att det bara är en bagatell.

Up in smoke

Vad spelar det egentligen för roll? Vad har jag kvar här? Ännu bättre är väl om jag kunde bosätta mig på ett behandlingshem i hela mitt liv, då vore alla problem ur världen. Då behöver jag inga falska vänner, ingen ensamhet, behöver inte bestämma över mig själv och hela dagarna har jag ett fullspäckat schema.

Mmm, verkligen. När man kollar runt i telefonboken och inser att man inte har någon att ringa, eller då man försöker räknas dagarna man knappt gått ut och andas frisk luft, men inte lyckas, då är det illa, det är min verklighet.. så detta kanske är bra då, jag behöver bara göra som dom säger, bara le och se glad ut.

Stor men ändå så liten

Dom som borde hjälpa mig bygga upp min självkänsla trycker sakta ner den, mer och mer. Känner mig så liten.
Dom säger att dom oroar sig för min pshykiska hälsa, ändå förvärrar dom den.

Liten, liten....... Allvarligt, jag orkar inte.

Vars är människorna som borde kunna hjälpa mig?

Hoppas ni inser att det är ni som dödar mig, inte jag.......

Jag är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö

Ni fick precis som ni ville och som vanligt packar jag ihop väskan. Det ger inget att streta emot, mina känslor spelar aldrig någon roll. Min ihåliga dröm om en trygg plats jag faktiskt ska stanna på krossades lika fort som jag började drömma. Fjärde staden nu, nya vänner som kommer försvinna eller hugga mig i ryggen så fort jag sagt hejdå.

Jag klassas som en vuxen men får ändå inte bestämma själv... och hur förväntar dom sig att jag någonsin ska växa upp?

Tre år av tårar och självhat. Tack för att ni ger mig ett år till.