Break me or save me

Nog var det skönt att lägga sig i sin egen säng under sitt eget tuntäcke, jag har saknat hem men inte det som hör till.
Jag går som på nålar, för jag ska in till stan och ta en fika med en vän.. jag hatar den här staden, träffa människor speciellt. Jag är så rädd för att inte räcka till och jag står framför spegeln och hatar det jag ser, jag hatar den personen folk tror att jag är, och det är nästan så att jag inte vill gå utanför dörren. Läskigast är att dom kanske ser att jag inte alls är som förut, och det känns nästan värst.

varför? ingen aning. Men, vad är det värsta som kan hända?