Jag lever

Det är slutet på maj, och om tre ynka dagar är det juni. det var alltså fem månader sedan jag satt här senast. Jag har varit drogfri i fem månader om man inte räknar med ett ynka återfall.... fan, vem kunde tänka sig det.

Ja nog lever jag alltid och nog har dom här fem månaderna bara susat förbi. Visst så mår jag bättre och jag ser livet på ett klarare sätt, jag har kommit till insikt om många saker och jag förstår mer nu, samtidigt som det fortfarande är ruskigt jobbigt. Jag är hemma på min första permis ensam och jag ligger hemma och kollar på samma saker jag kollade på för fem månader sedan, jag ligger i samma säng jag legat i och bankat huvudet i väggen så många gånger, jag står på samma balkong jag stått så många gånger och bara velat släppa taget. det väcker så många minnen, en gammal känsla.

Vem kunde tro det kunde vara så jobbigt att leva i verkligheten. Allt är så oklart, jag känner mig nyfödd i en vuxen kropp. När jag träffar nya människor svartnar det för mig, min osäkerhet slår till som en bomb och jag vet inte hur jag ska bete mig för vad pratar "normala" människor om? vad lever dom för?
Jag fick faktiskt en praktikplats på ett ålderdomshem men paniken av att faktiskt ta klivet ut i det vanliga livet var för mycket och jag la ner den tanken ganska fort. jag vill så gärna, men i mina ögon är jag fortfarande till viss del bara en värdelös knarkare, och vad har en knarkare att göra på ett jobb? vad har en knarkare att ge för intressanta samtal med en chef och vad har dom att dela med en knarkare? för om jag inte är en knarkare, vem fan är jag då?