Det är bara så det är

Inte alls haft någon skrivlust idag, bara försökt hålla huvudet högt och inte låta känslorna dra ner mig och jag måste säga att jag lyckats ganska bra. dock har jag börjat oroa mig mycket för behandling, obetydliga saker som det här med cigaretter och pengar? Hur ska jag få det att gå ihop? Kommer jag få ha mobil? Kommer jag få ha min bärbara dator med all min underbara musik som alltid hjälper mig igenom allt jobbigt.. Vad gör jag om jag INTE får ta med mig datorn och sitter där utan musik? Ja som ni hör, i-landsproblem. Sen självklart dom största frågorna, om det kommer bli bra av det här, vad händer om allt går åt helvette, vad händer när jag kommer hem osv.. en hel rad av långa frågor hänger som ett tung ryggsäg på min rygg. jag vill bara huka framåt och försvinna i all evighet. och soc, som vanligt har dom tydligen inte ens gett en tanke åt att ringa och berätta något för mig. Provade ringa idag men inget svar, ska försöka igen imorgon.

8 dagar kvar. Ska bli så skönt att lämna den här stan, lämna vad jag nu blivit och förhoppningsvis lämna allt självhat och all ångest bakom mig. Känner på riktigt hur mitt psyke har börjat ge upp, hur jag själv börjat tappa farten.. jag tar bebissteg framåt medans folk omkring mig springer. Jag är less, riktigt spyless på droger, knark.. jag vill spy.. samtidigt som jag älskar det, så hatar jag det, ständig hat kärlek.. ja det är knepigt det där med droger, att man ger upp allt man älskar bara för att stoppa en spruta i sin arm, att man leker med döden... så många man sårar, så många man förlorar. trots det, så stannar man kvar. när jag tänker på det så kan jag inte säga annat än helt jävla otroligt..

Måste förbi graven innan jag åker. ska köpa en bunt roser åt dig. Tittar du ner på mig från himlen nu så hoppas jag du vet att jag älskar dig otroligt mycket..