Verkligheten

Vad jobbigt det är när verkligheten kommer, på något sätt märker jag alltid av den då jag sätter på datorn och märker att det finns en värld utanför, jag ser att det finns människor som faktiskt har ett värdigt liv och jag ser hur människor lyckats. När jag kommer in innaför mammas dörr ser jag mina systrar som springer omkring och skrattar, jag ser mammas oroliga blickar, hennes frågor, hennes smärta. Hur mycket jag än försöker så kommer jag inte undan.

Jag har gått rakt in i väggen, det finns allt att kämpa för men kraften finns inte där och det känns som om allting blir värre och värre för varje dag som går och varje dag tror jag att jag nått botten men det blir värre nästa dag. Det finns inget slut, bara en lång nedåt spiral och botten är döden.
Det är smärtsamt att känna tårarna glida nerför kinden, dom bränns som kokhett vatten och jag kan knappt andas, det gör så ont att andas, det gör så ont att bara finnas.
jag känner bördan värka innuti mig, en bubbla som exploderar, jag lagar den på mitt speciella sett, den växer och exploderar igen.

knappt en vecka kvar innan jag far och kunde inte vara mer lättad. jag har inget mer här att hämta.