Frosseri

Precis som jag alltid gör då jag mår dåligt så springer jag ner till köket och brer några mackor jag i vanliga fall aldrig skulle äta. Jag rotar igenom skåpen efter något ätbart, helst med socker i, men nöjer mig med vad som helst. Jag tar hela bullpåsen som står på diskbänken, lägger på några extra skivor ost på mackorna och smyger upp på rummet, lägger mig i sängen, vräker i mig det jag tagit upp. När det är slut, funderar jag på om det finns något godis eller chips kvar i skafferiet som jag inte redan ätit upp.

när det är knapert med den ena smärtdövningen tar man till den andra... och nu mår jag bara ruskigt illa.

Ingenting

Det vart ingen inläggning igår, lika bra kanske. Men vad ska jag göra hemma, det verkar ju inte finnas en själ som faktiskt vill göra något... Om det har att göra att det är med mig, eller att dom bara är lata idioter, vet jag inte, det jag däremot vet är att jag behöver inga sånna människor i mitt liv.
Men visst känns det ensamt och just nu vill jag bara ringa och fråga än en gång även fast jag vet att svaret är "ehhhh..... orkar inte" eller "ÖÖÖÖH, har inga pengar" och det känns inte lockande.. inte för fem öre.

Nä, ska nog fortsätta med att sova bort dagen. Vem gör det bäst om inte jag?

Jag har bestämt mig

Ringde till beroende imorse och frågade om dom hade kvar platsen åt mig, det skulle komma in en ny på eftermiddagen och därför skulle dom ringa lite senare med beslutet. Det har knappt gått en dag och jag har redan kommit på mig sjävl att fumla efter telefonen och tankar om hur jag ska få ihop pengar.. det behövs inte nu, men min hjärna är så inställd på det så det är lika bra att jag lägger in mig.
Vaknade med en panikångest och tror nästan jag somnade med den också. Såg ockå att jag hade ett meddelande på röstbrevlådan från soc. Den 28nde ska vi på två studiebesök i Hudiksvall. Det känns lite väl långt bort? Ska jag alltså ligga på beroende en vecka? sen då? ska jag hem och göra vadå? knarka igen? sen in på beroende IGEN för att avgiftas? vad tänker dom med? dont get it.
Sen efter studiebesöken, vart ska jag ta vägen då? Får hoppas att jag får åka iväg direkt då.

Uh, detta vart bara ett svammel inägg, vet inte ens om någon förstår det.

Ångest

Jag är just nu barnvakt. Jag är fortfarande hemma, en extra natt.. Vem vet hur länge det varar?
Igentligen borde jag ligga i ett sjukhusrum med en ynka säng och ett skrivbordsbord.
Jag är kluven, ska jag dit eller ska jag vara hemma? Jag vill dit därför att det kanske underlättar. Jag vill inte dit för jag vill inte vara runt människor.

Har en stror klump i magen. Vad är bäst? Vad händer om jag far dit? Om jag inte far dit? Hur länge ska jag ligga där? Hur länge ska jag måsta ligga här hemma?

Nej jag vet inte hur jag ska göra, och som det brukar bli då jag inte vet, då tar jag det lättaste. Det lättaste är att ligga här hemma och må dåligt.... för största oron är att åka dit och vara kontrolerad, ha andra inlagda runt om mig. Nu önskar jag att jag hade någon som sa åt mig vad jag skulle göra. Detta känns för svårt att bestämma, trots att det bara är en bagatell.

Up in smoke

Vad spelar det egentligen för roll? Vad har jag kvar här? Ännu bättre är väl om jag kunde bosätta mig på ett behandlingshem i hela mitt liv, då vore alla problem ur världen. Då behöver jag inga falska vänner, ingen ensamhet, behöver inte bestämma över mig själv och hela dagarna har jag ett fullspäckat schema.

Mmm, verkligen. När man kollar runt i telefonboken och inser att man inte har någon att ringa, eller då man försöker räknas dagarna man knappt gått ut och andas frisk luft, men inte lyckas, då är det illa, det är min verklighet.. så detta kanske är bra då, jag behöver bara göra som dom säger, bara le och se glad ut.

Stor men ändå så liten

Dom som borde hjälpa mig bygga upp min självkänsla trycker sakta ner den, mer och mer. Känner mig så liten.
Dom säger att dom oroar sig för min pshykiska hälsa, ändå förvärrar dom den.

Liten, liten....... Allvarligt, jag orkar inte.

Vars är människorna som borde kunna hjälpa mig?

Hoppas ni inser att det är ni som dödar mig, inte jag.......

Jag är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö

Ni fick precis som ni ville och som vanligt packar jag ihop väskan. Det ger inget att streta emot, mina känslor spelar aldrig någon roll. Min ihåliga dröm om en trygg plats jag faktiskt ska stanna på krossades lika fort som jag började drömma. Fjärde staden nu, nya vänner som kommer försvinna eller hugga mig i ryggen så fort jag sagt hejdå.

Jag klassas som en vuxen men får ändå inte bestämma själv... och hur förväntar dom sig att jag någonsin ska växa upp?

Tre år av tårar och självhat. Tack för att ni ger mig ett år till.

En liten roadtrip till Norrköping

Lika fort som det går ner, går det också upp, tack och lov och även fast det verkade som att jag skulle få spendera dom närmsta veckorna på gatan så har jag nu låtits få komma hem igen... hoppas det varar också.

På fredag åker jag och P till Norrköping. Vad vi ska göra där vet jag faktiskt inte, en paus från denna håla och lite tid för varandra också, det behövs eftersom all tid som vi haft har gått åt nått annat.. skönt att bara få vara vi också. Nog för att vi kommer ha hennes kära far hack i hälarna men det gör mig inget, bara att komma härifrån känns hur bra som helst, vem det än är med.
Och det är väl tack vare han som vi kan fara för utan honom vore det nog ingen resa... så där ska vi spendera nästan en vecka..

Hade även ett möte med soc, gick bättre än jag förväntade mig faktiskt. Jag behöver få ta saker i min takt, är så less på att folk ska försöka leva mitt liv åt mig, att hela tiden säga åt mig vad jag ska göra och inte, hur jag ska tänka och vilka beslut jag ska ta. Visst är det skönt att ha någon som hela tiden säger åt en exakt vad man ska göra men ja minns bara när ja kom hem från behandlingen vilket steg det var att ha stenkoll på sig till ingen alls. Första veckan låg jag nog bara och grät när jag insåg att ingen skulle ta beslut åt mig längre.

Mina blogg inlägg är så tråkiga, har ingen inspiration eller något.. Inget humör heller, det ligger bara på en jämn linje så varken bra eller dåligt är det. Men tummen upp för det, ibland är det nyttigt att inte känna något.

Time to sleep.

Korthuset rasade

Hur mycket ni än analyserar, funderar och tänker kommer ni aldrig kunna förstå vad ni kräver av mig just nu. Hur mycket jag försöker förklara så väger mina ord ingenting, för i era ögon är det svårt... men ni är inte ens i närheten. Ni tror att bara man åker på en behandling och är borta från det en viss tid så är allt bra igen. Det är tyvärr inte så enkelt, inte på långa vägar.
Det jag bara undrar över är varför ni kräver sanningen när ni inte kan hantera den?

Jag vet att ni läser det här så läs den här boken, för jag kan inte förklara för er och

Craig Nakken - Jaget och missbrukaren

"Ger en ny och övertygande bild av hur en människa utvecklar en missbrukarpersonlighet. Författaren beskriver hur ett beroende uppstår, han skildrar de ritualer som kommer att bli en viktig del av processen, och hur ett tillfrisknande kan äga rum. Han visar också hur viktigt det är för missbrukare som är på väg att tillfriskna att ha god kännedom om missbrukarpersonligheten, eftersom de kommer att få leva med den resten av livet.

Jaget och Missbrukaren kan vara till stor hjälp för såväl missbrukare av skilda slag som för anhöriga, samt för alla dem som arbetar med missbruksfrågor."

Var väl allt jag hade att säga.

Sjuk igen

Jag har mått väldigt dåligt sista dagen, haft huvudvärk till tusen och kräks på det. Jätte mysigt, verkligen.
Idag är det iallafall bra, ingen huvudvärk syns till och inget illamående. Men har jag min tur, är den väl tillbaka imorgon.
Doktorn kände inte heller för att ge mig en läkartid utan antog mer vad det var jag hade över telefon och gav mig en medicin vid namn omprazol som jag skulle köpa. Kasst, eftersom han inte har en aning om vad jag lider av.
Lata idioter är vad vårat samhälle är gjort av... eller så är det bara jag som tycker att alla ska utgå fråm mig, vilket är ganska idiotiskt.

Min kärlek till mat lyser igenom

Jag har passat på att göra lite natt/morgon shopping..

Cupcakes örhängen.

Köpt på Tradera. 37 kr.

Tårt ring.

Köpt på Tradera. 44 kr.

Har också hittat jättesöta cupcakes/tårt/glass armband/halsband/örhängen HÄR.

Jag kommer gå omkring som en tårtbit hela jag, men vad gör det?

Rädd

Jag har sovit väldigt dåligt dom senaste dagarna och inatt var väl itne direkt något undantag.
Vaknade först vid tre av en äcklig mardröm som nu i efterhand inte var så äcklig. Jag var iallfall ute i vid ett mörkt gammalt trähus, min lillasyster var också där och min mamma. Vi skulle kolla igenom huset och se om det var någon där. Självklart var det kolsvart ute och ingen fick tydligen se oss, så vi gjorde vårt bästa för att gömma oss. Det var dött ute och hade en såndär äcklig känsla av död som man kan ha i mardrömmar.... ja hur som helst, kör det upp en bil på infarten. Vi blir dödsstilla, och mamma håller för min lillasysters mun så att hon inte ska höras. En man kliver ut och börjar lysa med sin ficklampa mot oss, (Vi har också en ficklampa som vi glömmer att stänga av) Han börjar gå mot oss, jag får panik och vaknar....
Efter det var det kört för mig att somna så jag sätter på en film och efter en timme eller så lyckas jag äntligen somna om.
Jag vaknar igen klockan halv 7 av att jag inte vet var jag är. Jag är livrädd.

Jag drömde att jag fortfarande var vaken, att jag fortfarande låg i min säng och försökte sova.. Vilket jag inte kunde så jag satte på ännu en film och blundade. Då började jag höra konstiga ljud och försökte öppna ögonen, men kunde inte... får panik och kan jag öppna dom och ser att dörren till min garderob har öppnats. Jag springer och stänger dörren och går tillbaka till sängen för att hämta mina ciggaretter, då smälls dörren upp igen. Jag skriker något och smäller igne dörren igen och springer ner till MAMMA. (hehe) Jag hör hur något springer efter mig och sen vaknar jag och fattar inte vars fan jag är. Tog ett tag tills jag insåg att jag faktiskt somnat på riktigt...
Så nu vägrar jag somna om, och ligger här och vänta på rörelse. Drömtydning, anyone?

En dröm

Jag har en dröm.

En dröm om en familj, en underbar make som älskar mig för den jag är, som respekterar mig och låter mig vara precis som jag är. Jag har en dröm om ett dotter.. en perfekt liten varelse som jag ska lära allt jag aldrig lärde mig. Att hon aldrig ska behöva tvivla på sig själv. Jag vill ge henne all styrka i världen och jag vill att hon ska växa upp till en fin och stark människa.

En dröm om att vara ekonomiskt oberoende, kunna köpa hur mycket fina skor och kläder som helst. Inreda lägenheten med massa flummiga kuddar från Indiska, med så mycket doftljus att hela lägenheten stinker. Med rökelser och tuffa tavlor. En liten chihuaua som ligger och myser i sitt hörn.

En dröm om att vi alla älskar varan och att jag ska kunna kolla mig själv i spegeln och älska det jag ser. En dröm att vakna upp på morgonen och uppskatta det jag har...

En dröm om att vara riktigt fri och lycklig.

Borde sova

Det är väldigt sent nu och jag borde verkligen ligga och sussa.. Förstår inte vad jag gör vaken, för när jag besökte T låg jag nästan i soffan och kunde inte hålla ögonen uppe men så fort jag kommer innanför min egen dörr är jag pigg som en nötkärna. Jahapp, jag får väl sätta igång ett nytt avsnitt av gossip girl eller något.

Sjuk

Jag har varit sjuk. Haft ont i huvudet, spytt och knappt kunnat gått. Idag känns det mycket bättre, tack och lov och jag kan iallfall gå utan att mitt huvud känns som det ska sprängas.

Såg igår programmet Outsiders på kanal.5.se där det handlade om Nudister. En kvinna i programmet påstod att om fler människor (Alla) var nudsiter så skulle det inte finnas varken våld eller våldtäker. Där undrar ju jag hur det kan gå ihop? Visst, så får alla en naturell bild på kroppen men jag tror knappast våld eller våldtänker handlar bara om människokroppen... Våldtäktsmän kanske tänder på att tvinga någon osv men att säga att ALLT skulle ordna sig bara man tog av sig kläderna känns lite som en fantasi.. Alltså, det är nog inte möjligt.

Jag ska fortsätta kolla runt om det finns nå mer knäppa människor att kolla på... I bet it do.

Ett ultimatum

"Det är bara välja, antingen gör du det jag ber dig om eller så packar du dina väskor"
Varför känns det mest naturliga och trygga att börja packa? Jag har inget tak över huvudet, ingen mat.. och ändå känns det bäst.
Jag orkar inte låtsas, men det är allt den här familjen går ut på. Låtsas att vi har det bra, låtsas att vi är kärnfamiljen... eller så är det bara jag som låtsas, dom kanske är det. Kanske... men itne jag.
Denna ständiga kampen om att ändra mig, bli någon annan. För den personen jag är idag platsar inte in i deras familj. Jag förstår dom... vem vill eller ens har orken att klara av det?
Vem vill vara medberoende till en liten nolla som inte ens klarar av att torka fönster? Ja, undra....

En ensam knarkare

Jag ångrar mig.

Jag undrar hur mitt liv hade sätt ut om jag inte gått den här vägen. Kanske skulle jag ta studenten til hösten? Kanske hade jag ett jobb på sidan? Kanske en egen lägenhet inredd i det nyaste modet? Kanske hade jag haft en bra pojkvän? Vem vet. I nuläget har jag inget av det. Det ända jag äger är en dröm gjord av bomull, det finns inte... det är bara en dröm.

Jag kanske hade haft bra kontakt med min familj och jag kanske hade gillat mig själv, jag kanske till och med hade haft självrespekt.
Jag gick runt här i två veckor med min fasad uppbyggt med finaste metall och inbillade mig att allt var okej.. inte bra.. utan okej, och det räckte. Men någon gång krossas allt och här sitter jag... fasaden har spruckigt.... Jag inser sakta vad som håller på att hända... Jag känner ingenting, men jag ser... och synen är ibland värre, jag vill inte se.... jag vill blunda... Jag börjar bygga upp en ny fasad, bara för jag är så jävla rädd för att se något som står rakt framför mig. Men bygger jag och bommar för dörren så är jag räddad för en tid...
Tills den spricker igen..

På något sätt inbillar jag mig att jag ska ordna upp mitt liv.. att snart, snart så kommer det någon och räddar mig. Men jag är oftast för smart för mig själv, som nu.. då ridån fallit och jag kan se strålkastarljuset helt klart.. det är riktat mot mig och hur hårt jag än blundar så ser jag allt.
Jag vill gå skola, jag vill ha ett jobb, jag vill ha vänner... jag vill ha en familj. Jag vill ha allt allt allt, men så fort jag sätter foten i den världen jag vill åt, så kliver jag tillbaka. Två steg framåt och jag inbillar mig att jag vill tilbaka, för det är för jobbigt. Att det kan vara så fruktasnvärt jobbigt att bara leva?

Jag trivs i min värld, där alla stirrar på en även fast man är osynlig. Där allt är dött och trasigt. Jag vet vad som händer imorgon, jag vet vars jag kommer sitta. Jag vet garanterat vilka diskutioner jag kommer ha med min kära mor imorgon och jag vet exakt i varenda detalj hur dåligt jag kommer må när jag öppnar ögonen imorgon. Kanske därför jag trivs här, för det är så tryggt. Det är tryggt för mig, för även den smutsigaste svinstian är tryggare än ett hus fyllt med kärlek och värme.

Och jag kommer fortsätta bygga upp min fasad för det som är för jobbigt att se, det förnekar man. Man blundar tills man inte kan blunda längre, sen gråter man.. sen blundar man igen. Och jag kommer fortsätta inbilla mig att jag snart kommer förändras, att snart ändrar jag på mitt liv, att jag snart flytta härifrån... den illusionen kommer jag alltid bära med mig, för det är den som får mig att orka fortsätta... även om den är falsk, så är de det ända jag har.

Stress, stress och lite mer stress

Ok, done. Allt ordnade sig, efter många om och men. Men tillslut vart det avklarat, och även fast jag ligger hemma och borde vara stressfri så är hela jag uppe i varv. Hela min mage har vridit sig ut och in.... Typiskt. Finns nog inte ord hur mycket jag egentligen stressar, jag stressar till och med i sängen, i sömnen, i duschen, framför matbordet.
Snart är det väl operation magsår som gäller.

Fick iallafall ett par assnygga vita converse skor av mamma då jag kom innanför dörren. Jag har storlek 28-39 och hon hade köpt i 40, men tvekar... tror det snarare går upp i 41, dom är riktigt stora. Så nu har jag försökt proppa dom fulla med papper och se om det hjälper... det skaver vid tårna, attans!

Tro på fan att det händer igen

Den förjävliga dagen igår har tydligen inte slutat. Nej.... åkte in imorse IGEN för att träffa upp en snubbe (jätte viktigt!!) VI går om varrandra och missar varan totalt. På toppen av isberget glömmer jag mobilen hemma så jag kan inte ringa. Går på lunch med en vän och har inte en krona med mig så det blir att låna pengar.... igen. Skyndar mig hem, ser att jag har massa missade samtal från snubben. Ringer upp, vi bestämmer att vi ska mötas om en timme igen så jag kollar busstider och gör mig redo för att fara. Håller på att missa bussen och får springa ut utan skor för att komma med. Ringer till honom i farten då är mobilen avstängd.

SOM TUR, klev jag inte på bussen. Men nu är hela min kväll förstörd, det mötet var ungefär det jag skulle leva på.. jag vet inte vad jag ska göra.. skratta eller gråta...

Update: Han ringde, jag hoppas verkligen det här inte fuckar upp sig nu..... SNÄLLA gud, va barmhärtig!

Det är kul att leva ibland

Det finns inget bra med den här dagen, i stort sett så har allt gått åt helvette. Klev upp tidigt och åkte in till stan för ett ärende, det vart intställt så jag åkte in i onödan. (Hade verkligen behövt det där) I och med att det inte hände, så var jag tvungen att ställa in några andra LIVSVIKTIGA saker.

SEN får jag ett samtal av min pappa, som nämligen skulle hämta upp mina grejer på bussstation (En tjej skulle ta med sig dom från Umeå) Ja och vad fan tror ni? Bruden har bara hoppat av så busshelvettet har åkt iväg till Luleå. Great.

Sen för att inte tala om alla små saker som bara inte funkat. Typ senariot att jag är jätte förbannad. vad händer? JO, MOBILEN CRASHAR.
ELLER:
Är jätte rök sugen, hittar inte tändaren.. VART FAN HAR JAG LAGT DEN? tro på fan att jag glömde den i provhytten.

Letar efter en tia så jag kan köpa en ny, nej just det. JAG ÄR PANK.

Nej jag går och lägger mig nu.

Mys med godis och Wallander

Om mina planer går som dom ska nu blir jag rik på tisdag. RIK, miljardär. Nej, inte direkt.... har jag tur kan jag iallfall betala av mina skulder. Håller både fingrarna och tårna på det.

Ikväll har jag bara suttigt nere med Mamma och kollat på nya Wallander, den var riktigt bra men jag har alltid haft någon Wallander/Beck frossa så dom flesta är väl bra i mina ögon. Har proppat i mig alldeles för mycket godis.. igen. Fortsätter att säga till mig själv att jag ska sluta äta då jag blir mätt, men min hjärna kan aldrig riktigt haja det, så det slutar ändå alltid med att jag ligger i soffan ihopkuvad för att jag mår så illa.

Har ni märkt en sak? Att jag mår förbannat bra. Jag har inte så många mörka tankar längre.. känns som att allt ändå kommer lösa sig. Det här kommer bli så jävla bra.... jag har ingen aning om vilket håll mitt liv riktar åt just nu, men jag mår BRA och det är allt som räknas.

Utgång

Var ut igår och det liknade mer än gammal klassträff än krogen. Det kändes som jag träffade varenda människa jag gick i skola med. Och shit, vad dom har förändras? Cant belive it, dom är faktiskt vuxna.. Att det faktiskt inte bara är jag som blivit äldre går inte in särsilt bra i mitt huvud. I mina ögon är dom fortfarande lika små som sist då jag träffade dom.

Jag hade iaf super trevligt, fick en fin tröja på köpet och jag måste säga att vi hade världens flyt då vi trände oss i den 15 långa meter kön på frasses. Allvarligt, hur bra är inte vi?

Drömmar

Folk börjar snart skolan, jag är så jävla avis på dom, jag vill också sitta bakom en skolbänk och skriva ner onödig fakta om andra världskriget. Jag har inte gått skola på 2 år och nu känns det som att det är dags att börja bygga upp på det fallna imperiumet.
Jag har också funderat på vad jag vill göra sen.. och jag vill faktiskt bli socionom, och ändra lite ur detta jävla system. Jag ska bli världens bästa, och ta hand om alla svikna barn.
fyfan vad bra jag detta ska bli.

HELVETTE så varmt det är, hela jag klippar fast och det rinner bara svett från min panna. Inte gör det de hela bättre att jag har en heltäckande SVART klänning på mig och ska dansa runt i en liten lokal med hundratals människor?
Jag kommer svettas bort och troligtvis dö av svettningar innan tolv. Och folk klandrar mig för att inte gilla solen?

06.00

Har blivit mycket bloggande inatt, mer än vanligt men jag kan verkligen inte somna. Jag ligger bara som en död fisk och kollar i väggen. Jag ska ju snart upp och göra mig klar för ikväll. Lite panik för att jag kommer somna på dansgolvet om jag inte somnar pronto nu?

Har sett klart Americas next top model, hela säsong 12. Vad ger det att se på sån skit? Dom värdelösa vinner ju ändå alltid...... Jag har en teori, att dom blir mutade, precis som i svenska IDOL. Alltid vinner den som alla tror ska "förlora". Och tvåan får ett dubbelt så bra kontrakt och släpper dubbelt så bra skiva. Vad säger ni om det? Jag tror skivbolagen betalar en viss summa pengar till programmet så att just det skivbolaget ska få göra en skiva med den som egentlige skulle ha vunnit, hänger nån med?

Samma sak är det säkert i ANTM. För varför vinner alltid dom ska presterat dåligare än tvåan? varför varför varför?

Och varför hakar jag ens upp mig över det här?
SOV NU!

Mysterium

Jag har ett litet mysterium jag måste följa upp. Jag har hittat jordens vackraste person.. and guess what? Det är en tjej. Jo, jag har insett på senaste tiden att mina ögon oftast vilar på tjejer nu... Haha men vad fan gör det?

Vackra blond tjejer är min grej, med risk för att låta lesbisk men så är fallet. Jag har aldrig varit kär i en tjej men att sätta stämplar på sig är bara löjligt. Jag tror att man kan bli kär i vem som helst, vare sig kön, allt handlar bara om inställning.

Självklart finns det dom som inte vill vara åt det hållet men det handlar väl också bara om acceptans. Är man inmatad att det är fel och onormalt så är det klart, att lika mycket som man blir inmatad att man ska vara fin och smal så blir det tvivel, och massa frågetecken.

Ibland vill jag ge lite av min öppenhet och förståelse till andra människor, ifall det bara vore möjligt.

Ja, egentligen vet jag inte vad jag babblar om. klockan är alldeles för mycket och jag tror jag har svamlat lite för mycket nu.... Godnatt!

Ett stökigt hem

Den är veckan har sprungit på, precis som den ska... bara lite snabbare än den borde... men jag klagar inte, för ju fortare den går, ju mindre tid har jag att se på världen.. se och analysera.. det borde bli mitt nya namn.

Jag har funderat länge på vad som ska göra mitt hem till MITT hem, vad som ska göra mig trygg här.. Men jag kommer bara på massa skit... en blodig lägenhet med avrivna tapeter, spyor fulla toan och så stökigt att man knappt ser golvet. Det är inget idyll hem, men det gör mig trygg. Varför? ingen aning, men det känns hemma.

Jag kollar omkring mig och försöker stöka upp mitt så fina vita och ordentliga rum någor lunda så jag får lite mer trash känsla men lyckas ändå inte... Min mamma har en känsla för mode och mitt rum är ganska vackert, med andra ord är hela vårat hus ganska vackert. Jag har aldrig trivts i begreppet "vackert", kanske för att jag aldrig haft någonting med "vackert" att göra förut... hela mitt liv har kretsat kring kaos, fylla, bråk, droger, skrik. Nej, inte hela då... självklart har jag haft mycket kärlek i mitt liv, men jag kan inte placera mig i ett välskapat liv med pedantiskt städat hus och vardagslivet lungt och upptejpat på ett schema. Jag har kommit på mig själv att bli trygg när det är någon som bråkar och skriker, eller när det är stökigt... då känns allt som det ska vara. Tycker inte om då det är såhär lungt...

Free falling

Mitt rum är mitt tempel. Hade jag haft ljus och rökelser hade jag tänt direkt. (vänta, jag har nog några rökelser....) Att jag gör mig för trygg på vissa ställen är ingen hemlighet, och nu verkar mitt rum fått den välsignelsen. Jag har inte gått ut alls på flera dagar, den ända friska luften jag fått har varit från mina rökpauser... men man behöver sånna stunder också.. bara ligga hemma och vara med sig själv.

Jag har faktiskt putsat fönster idag, duktigt. Och mina papper som ska skickas in till soc är fortfarande inte ifyllna, och alla papper från arbetsförmedlingen ligger på golvet. Nu när jag tänker efter minns jag inte ett ord av vad tanten sa, vad skulle jag göra? skulle jag göra något alls? well, det får bli en annan dag.... ska ladda upp med lite mer gossip girl nu och fortsätta peppa för utgång på lördag.

JOHN MAYER - FREE FALLING

den är underbar.

Minnen

Jag har en minneslåda, alla brev och alla mina dagböcker ligger på ett och samma ställe. Alla värdefulla biljetter och alla fina saker jag fått genom åren som inte ska få mig att glömma. Jag spådde mig själv att jag håller fast vid det gamla för mycket, vilket är alldeles sant. Ibland funderar jag på att bränna upp hela lådan, så kanske jag inte funderar så mycket på det gamla och slutar inbillar mig att det var bättre förr...



Jag är så fruktansvärt rädd. Folk varnade mig för att bli instutionsskadad. Och nu sitter jag här, efter en vecka hemma och jag vill inget annat än att åka tillbaka. Jag är rädd för världen. jag vill ha någon som säger åt mig exakt vad jag ska tycka och tänka, vad jag ska göra och säga. Att ha en egen rätt, att vara självständig och bestämma är inte min grej. Jag blir likgiltig inför beslut, lätta som svåra. Jag vill bara vara liten igen, så jag slipper ta egna beslut. Jag vill tillbaka för jag vill inte vara ensam, jag vill ha allt serverat på ett silverfat. Jag vill leva bakom strika regler, det är ända sättet att leva tryggt på.

Så snurra min jord igen

Jag har flyttat hem till verkligheten. Jag är en fri människa och jag bor inte längre med massa människor runt omkring mig som räddar mig ifall jag skulle falla. Jag står på mina egna ben, det insåg jag nog aldrig när jag skrev ut mig... Att jag måste handla själv, och att den ända som kommer rädda mig i fallet är marken.
Jag vaknade upp med världens ångest i morse, det har inte hänt på ett halvår och jag tror jag vet varför. Jag levde för att jag hade alltid folk runt mig, folk som gav mig bekreftelse, folk som såg mina problem, folk som hjälpte mig. Jag hade någon som fixade mina läkartider, som såg till att jag gick till tandläkaren, jag hade en trygghet i alla rutiner som jag aldrig klarat av själv. Som ett litet jävla barn i en vuxen kropp så klarar jag inte av vad andra ser som en självklarhet.

Jag hatar att vara hemma för dom här väggarna blir bara mindre och mindre. Precis som förut lämnar jag knappt sängen, hämtar ibland nytt vatten eller reser mig upp för att nå ciggaretterna. Har dragit på mig en jävla nackspärr efter att legat och knappat på datorn hela dagen. Inte ofta jag är hemma, men jag hade önskat att när det väl hände att jag kunde göra något mer vettigt, såsom att städa eller försöka umgås med min familj, men det finner jag ingen tid för, även fast jag har all tid i världen.

Imorgon måste jag springa runt på stan, till soc, arbetsförmedlingen och till banken och försöka fixa någon sorts boendestöd. Jag har inte en krona på banken, och redan efter en vecka hemma är jag redan skyldig 2000 kr.

Ge oss en chans vi är äldre nu
(vi ser ljuset vid tunnelns slut)
Ge oss en chans vi kan lära av varann
(det är ett av skälen)
Sagor för barn som är vuxna nu
(TV:n står på som bakgrundsljud)
Jag är din vän och vi lär oss av varann
(bara ett av skälen, ett av skälen)
Så snurra min jord igen
Radion spelar vår sång
Stockholm ligger öde och världen håller andan
(vilken färg har själen)
Snurra min jord igen
För allt vi drömde en gång
Allt som du gör blir till pärlor på min panna

Break me or save me

Nog var det skönt att lägga sig i sin egen säng under sitt eget tuntäcke, jag har saknat hem men inte det som hör till.
Jag går som på nålar, för jag ska in till stan och ta en fika med en vän.. jag hatar den här staden, träffa människor speciellt. Jag är så rädd för att inte räcka till och jag står framför spegeln och hatar det jag ser, jag hatar den personen folk tror att jag är, och det är nästan så att jag inte vill gå utanför dörren. Läskigast är att dom kanske ser att jag inte alls är som förut, och det känns nästan värst.

varför? ingen aning. Men, vad är det värsta som kan hända?

Jag lever

Det är slutet på maj, och om tre ynka dagar är det juni. det var alltså fem månader sedan jag satt här senast. Jag har varit drogfri i fem månader om man inte räknar med ett ynka återfall.... fan, vem kunde tänka sig det.

Ja nog lever jag alltid och nog har dom här fem månaderna bara susat förbi. Visst så mår jag bättre och jag ser livet på ett klarare sätt, jag har kommit till insikt om många saker och jag förstår mer nu, samtidigt som det fortfarande är ruskigt jobbigt. Jag är hemma på min första permis ensam och jag ligger hemma och kollar på samma saker jag kollade på för fem månader sedan, jag ligger i samma säng jag legat i och bankat huvudet i väggen så många gånger, jag står på samma balkong jag stått så många gånger och bara velat släppa taget. det väcker så många minnen, en gammal känsla.

Vem kunde tro det kunde vara så jobbigt att leva i verkligheten. Allt är så oklart, jag känner mig nyfödd i en vuxen kropp. När jag träffar nya människor svartnar det för mig, min osäkerhet slår till som en bomb och jag vet inte hur jag ska bete mig för vad pratar "normala" människor om? vad lever dom för?
Jag fick faktiskt en praktikplats på ett ålderdomshem men paniken av att faktiskt ta klivet ut i det vanliga livet var för mycket och jag la ner den tanken ganska fort. jag vill så gärna, men i mina ögon är jag fortfarande till viss del bara en värdelös knarkare, och vad har en knarkare att göra på ett jobb? vad har en knarkare att ge för intressanta samtal med en chef och vad har dom att dela med en knarkare? för om jag inte är en knarkare, vem fan är jag då?

Det är bara så det är

Inte alls haft någon skrivlust idag, bara försökt hålla huvudet högt och inte låta känslorna dra ner mig och jag måste säga att jag lyckats ganska bra. dock har jag börjat oroa mig mycket för behandling, obetydliga saker som det här med cigaretter och pengar? Hur ska jag få det att gå ihop? Kommer jag få ha mobil? Kommer jag få ha min bärbara dator med all min underbara musik som alltid hjälper mig igenom allt jobbigt.. Vad gör jag om jag INTE får ta med mig datorn och sitter där utan musik? Ja som ni hör, i-landsproblem. Sen självklart dom största frågorna, om det kommer bli bra av det här, vad händer om allt går åt helvette, vad händer när jag kommer hem osv.. en hel rad av långa frågor hänger som ett tung ryggsäg på min rygg. jag vill bara huka framåt och försvinna i all evighet. och soc, som vanligt har dom tydligen inte ens gett en tanke åt att ringa och berätta något för mig. Provade ringa idag men inget svar, ska försöka igen imorgon.

8 dagar kvar. Ska bli så skönt att lämna den här stan, lämna vad jag nu blivit och förhoppningsvis lämna allt självhat och all ångest bakom mig. Känner på riktigt hur mitt psyke har börjat ge upp, hur jag själv börjat tappa farten.. jag tar bebissteg framåt medans folk omkring mig springer. Jag är less, riktigt spyless på droger, knark.. jag vill spy.. samtidigt som jag älskar det, så hatar jag det, ständig hat kärlek.. ja det är knepigt det där med droger, att man ger upp allt man älskar bara för att stoppa en spruta i sin arm, att man leker med döden... så många man sårar, så många man förlorar. trots det, så stannar man kvar. när jag tänker på det så kan jag inte säga annat än helt jävla otroligt..

Måste förbi graven innan jag åker. ska köpa en bunt roser åt dig. Tittar du ner på mig från himlen nu så hoppas jag du vet att jag älskar dig otroligt mycket..

Verkligheten

Vad jobbigt det är när verkligheten kommer, på något sätt märker jag alltid av den då jag sätter på datorn och märker att det finns en värld utanför, jag ser att det finns människor som faktiskt har ett värdigt liv och jag ser hur människor lyckats. När jag kommer in innaför mammas dörr ser jag mina systrar som springer omkring och skrattar, jag ser mammas oroliga blickar, hennes frågor, hennes smärta. Hur mycket jag än försöker så kommer jag inte undan.

Jag har gått rakt in i väggen, det finns allt att kämpa för men kraften finns inte där och det känns som om allting blir värre och värre för varje dag som går och varje dag tror jag att jag nått botten men det blir värre nästa dag. Det finns inget slut, bara en lång nedåt spiral och botten är döden.
Det är smärtsamt att känna tårarna glida nerför kinden, dom bränns som kokhett vatten och jag kan knappt andas, det gör så ont att andas, det gör så ont att bara finnas.
jag känner bördan värka innuti mig, en bubbla som exploderar, jag lagar den på mitt speciella sett, den växer och exploderar igen.

knappt en vecka kvar innan jag far och kunde inte vara mer lättad. jag har inget mer här att hämta.

Varför har du så blå armar för?

Jag tänkte mig inte alls för, jag är van att inte springa omkring med T-shirt när mina armar ser ut som en krigbas, men efter duschen tänkte jag inte alls på det. Jag hatar då folk ser mina armar, speciellt min familj, eller rättaresagt speciellt min Mamma. Hon stog bara och kollade på mig med sin vanliga oroliga blick. "Jag säger det inte för att vara dum bara för att jag bryr mig om dig. Var bara ärlig med mig, varför kan du inte vara det? jag vill veta vad som försigår i ditt huvud".
Jag bara stog där och försökte komma på en ursäk, trots att jag inte vill så är jag så van att ljuga att jag numera gör det på atumatik. Det är lättare att ljuga sig ur en situation och jag vill inte att hon ska veta sanningen för det skulle ge henne mer skit än nytta, även fast jag vet att hon vet mer än vad jag tror.
Mamma är min största oro, för hon är den sista människa jag vill ge smärta men jag ger henne det dubbelt upp för varje dag som går.. jag ser i hennes ögon hur hårt detta tar på henne, när jag kommer hem trasig, då jag skriker på henne, alla gånger hon hämtat ut mig på polisstationen under alla år. Hon har frågat mig vid ett tillfälle om det var hennes fel att jag började knarka, hon menade det som att hon var en dålig mamma, det är det sista jag vill att hon ska tro för visst så har jag inte haft världens bästa uppväxt, men jag har alltid haft en mamma som brytt sig och funnits där och hos hon är det sista stället problemet ligger. Jag borde säga det till henne men vet inte varför jag inte kan. Jag vill krama om henne och säga att allt kommer bli bra, men det rättfärdar inte allt dumt jag gjort mot henne, all oro och smärta jag gett henne när jag egoistiskt försökt hitta mig själv som slutade i med att jag förlorade allt jag älskade med mig själv, jag känner inte igen mig själv i någonting.
En vän sa till mig för någon dag sen "Du ler aldrig längre, du är inte samma person jag en gång kände" och jag vet det. Det är som om jag inte har tid att le längre för det är alltid saker som ska ordnas och fixas, är det inte droger så är det pengar och det känns som om jag jobbar ett heltidsjobb, när jag väl kommer hem är jag så slut att jag knappt orkar röra mig.
Jag har tänkt väldigt ofta det senaste året varför jag inte gör något åt det, men jag gissar att jag varit för feg för att visa mig svag, också feg för att lämna ett liv för ett annat, att sakta bygga upp mig själv utan droger. Att säga att jag behöver en behandling är ett stort steg, för jag har aldrig velat erkänna för någon att jag överhuvudtaget haft ett problem.

Men det är nya tider nu, och allt ska bli bra. det känns bra att säga det även om jag inte tror det helhjärtat.

"I am outside
And I've been waiting for the sun
With my wide eyes
I've seen worlds that don't belong
We are broken
What must we do to restore
Our innocence
And oh, the promise we adored
Give us life again cause we just wanna be whole"

Äntligen hemma

Har kommit hem nu och svettningarna har försvunnit, tack och lov. Luktar skit och borde duscha men känner att orken inte är där den ska.. hade funderat på bio ikväll för att få tillbaka lite dagsstruktur men vi får se hur det blir med det.
Börjat oroa mig mer och mer för behandlingen, det är 9 dagar kvar nu och fick ett samtal från öppenvården idag om jag hade några funderingar, jag har hundra funderingar kring allt möjligt men jag sa bara "nej det har jag inte" precis som jag alltid gör. dessutom har jag börjat undra om det inte är mer ett hem för ungdommar som ska LÄRA sig leva i samhället mer än ett RIKTIGT behandlingshem, även fast det står klart och tydligen behandlingshem i papperna. det kanske är samma sak, jag vet inte, känns bara som något är lite lurt med det där stället.
jag ska sluta fundera och faktikst duscha. Bio eller inte, ska bli skönt att bara vara hemma också eftersom det var ett par dagar sen jag kände mina egna sängkläder eller faktiskt andades in min "egna" luft. Det blir lätt att man hamnar hos någon och kommer inte därifrån förens flera dagar efter och det är alltid lika skönt att komma hem igen, att äta något mer än lite nyponsoppa och någon macka och duscha och bara kunna göra precis vad man vill.

Dimmiga dagar

Det är precis vad det har varit dom senaste dagarna. Känns som jag vaknat upp ur en bubbla idag, dom senaste dagarna har bara flytit på utan att jag riktigt reflekterat vad som hänt och idag ser jag tillbaka på dom senaste dagarna och ser ingenting, oftast som det brukar vara. Det är skönt att inte känna, det är det samtidigt som oron ligger djupt och även om jag inte känner den så vet jag att den finns där, jag börjar mer och mer gilla ideen med en behandling och jag börjar mer och mer avsky det jag sett som min räddning.
Ikväll har varit en stor blandning, jag har lekt lite extra med döden och senaste timmarna har jag legat i sängen med frossa för att två sekunder senare återgå till ständiga svettningar. det finns inget att göra, förutom att vänta ut det och det är väl precis det jag ska göra nu. Ska ta mig något att äta för att fortsätta med att försöka sova, godnatt.

Nu är det 2009

Tro det eller ej, det är ett nytt år, känns som om åren bara går och går.. nyss var det fan 2005 och jag stog med mina vänner och viftade med spritflaskan och visste knappt vad ut och in var, då saker fortfarande var roligt.. men jag fick en bra nyårsafton trots allt.. jag låg inte hemma och grinade och tryckte mig själv i självömkan..Jag for och firade in det nya året med några gamla vänner, fasen vad skönt det är att umgås med gamla vänner. man har så många minnen tillsammans och jag har fått reda på att dom alltid finns vid min sida, hur många misstag jag än gjort och tack som fan för det.

Jag mår ganska bra idag. det finns bara en person jag vill vara hos idag, jag vill krama om henne allt det går. tanken av att jag snart flyttar härifrån under en tid och lämnar henne gräper ett stort hål i mitt hjärta, jag vill inte lämna henne i den här skiten.. jag vill ta med henne men man kan inte rädda någon annan men jag vill inte lämna henne här utan min undersikt, vem ska nu se till att hon inte faller?
Jag lämnade min bästa vän förra året när jag for mot mitt förra familjehem och tre månader senare kom ett samtal jag aldrig hoppas jag får igen.

Jag vill inte gå på en till begravning. jag önskar det fanns något jag kunde göra.