Jag är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö

Ni fick precis som ni ville och som vanligt packar jag ihop väskan. Det ger inget att streta emot, mina känslor spelar aldrig någon roll. Min ihåliga dröm om en trygg plats jag faktiskt ska stanna på krossades lika fort som jag började drömma. Fjärde staden nu, nya vänner som kommer försvinna eller hugga mig i ryggen så fort jag sagt hejdå.

Jag klassas som en vuxen men får ändå inte bestämma själv... och hur förväntar dom sig att jag någonsin ska växa upp?

Tre år av tårar och självhat. Tack för att ni ger mig ett år till.