Det är bara så det är

Inte alls haft någon skrivlust idag, bara försökt hålla huvudet högt och inte låta känslorna dra ner mig och jag måste säga att jag lyckats ganska bra. dock har jag börjat oroa mig mycket för behandling, obetydliga saker som det här med cigaretter och pengar? Hur ska jag få det att gå ihop? Kommer jag få ha mobil? Kommer jag få ha min bärbara dator med all min underbara musik som alltid hjälper mig igenom allt jobbigt.. Vad gör jag om jag INTE får ta med mig datorn och sitter där utan musik? Ja som ni hör, i-landsproblem. Sen självklart dom största frågorna, om det kommer bli bra av det här, vad händer om allt går åt helvette, vad händer när jag kommer hem osv.. en hel rad av långa frågor hänger som ett tung ryggsäg på min rygg. jag vill bara huka framåt och försvinna i all evighet. och soc, som vanligt har dom tydligen inte ens gett en tanke åt att ringa och berätta något för mig. Provade ringa idag men inget svar, ska försöka igen imorgon.

8 dagar kvar. Ska bli så skönt att lämna den här stan, lämna vad jag nu blivit och förhoppningsvis lämna allt självhat och all ångest bakom mig. Känner på riktigt hur mitt psyke har börjat ge upp, hur jag själv börjat tappa farten.. jag tar bebissteg framåt medans folk omkring mig springer. Jag är less, riktigt spyless på droger, knark.. jag vill spy.. samtidigt som jag älskar det, så hatar jag det, ständig hat kärlek.. ja det är knepigt det där med droger, att man ger upp allt man älskar bara för att stoppa en spruta i sin arm, att man leker med döden... så många man sårar, så många man förlorar. trots det, så stannar man kvar. när jag tänker på det så kan jag inte säga annat än helt jävla otroligt..

Måste förbi graven innan jag åker. ska köpa en bunt roser åt dig. Tittar du ner på mig från himlen nu så hoppas jag du vet att jag älskar dig otroligt mycket..

Verkligheten

Vad jobbigt det är när verkligheten kommer, på något sätt märker jag alltid av den då jag sätter på datorn och märker att det finns en värld utanför, jag ser att det finns människor som faktiskt har ett värdigt liv och jag ser hur människor lyckats. När jag kommer in innaför mammas dörr ser jag mina systrar som springer omkring och skrattar, jag ser mammas oroliga blickar, hennes frågor, hennes smärta. Hur mycket jag än försöker så kommer jag inte undan.

Jag har gått rakt in i väggen, det finns allt att kämpa för men kraften finns inte där och det känns som om allting blir värre och värre för varje dag som går och varje dag tror jag att jag nått botten men det blir värre nästa dag. Det finns inget slut, bara en lång nedåt spiral och botten är döden.
Det är smärtsamt att känna tårarna glida nerför kinden, dom bränns som kokhett vatten och jag kan knappt andas, det gör så ont att andas, det gör så ont att bara finnas.
jag känner bördan värka innuti mig, en bubbla som exploderar, jag lagar den på mitt speciella sett, den växer och exploderar igen.

knappt en vecka kvar innan jag far och kunde inte vara mer lättad. jag har inget mer här att hämta.

Varför har du så blå armar för?

Jag tänkte mig inte alls för, jag är van att inte springa omkring med T-shirt när mina armar ser ut som en krigbas, men efter duschen tänkte jag inte alls på det. Jag hatar då folk ser mina armar, speciellt min familj, eller rättaresagt speciellt min Mamma. Hon stog bara och kollade på mig med sin vanliga oroliga blick. "Jag säger det inte för att vara dum bara för att jag bryr mig om dig. Var bara ärlig med mig, varför kan du inte vara det? jag vill veta vad som försigår i ditt huvud".
Jag bara stog där och försökte komma på en ursäk, trots att jag inte vill så är jag så van att ljuga att jag numera gör det på atumatik. Det är lättare att ljuga sig ur en situation och jag vill inte att hon ska veta sanningen för det skulle ge henne mer skit än nytta, även fast jag vet att hon vet mer än vad jag tror.
Mamma är min största oro, för hon är den sista människa jag vill ge smärta men jag ger henne det dubbelt upp för varje dag som går.. jag ser i hennes ögon hur hårt detta tar på henne, när jag kommer hem trasig, då jag skriker på henne, alla gånger hon hämtat ut mig på polisstationen under alla år. Hon har frågat mig vid ett tillfälle om det var hennes fel att jag började knarka, hon menade det som att hon var en dålig mamma, det är det sista jag vill att hon ska tro för visst så har jag inte haft världens bästa uppväxt, men jag har alltid haft en mamma som brytt sig och funnits där och hos hon är det sista stället problemet ligger. Jag borde säga det till henne men vet inte varför jag inte kan. Jag vill krama om henne och säga att allt kommer bli bra, men det rättfärdar inte allt dumt jag gjort mot henne, all oro och smärta jag gett henne när jag egoistiskt försökt hitta mig själv som slutade i med att jag förlorade allt jag älskade med mig själv, jag känner inte igen mig själv i någonting.
En vän sa till mig för någon dag sen "Du ler aldrig längre, du är inte samma person jag en gång kände" och jag vet det. Det är som om jag inte har tid att le längre för det är alltid saker som ska ordnas och fixas, är det inte droger så är det pengar och det känns som om jag jobbar ett heltidsjobb, när jag väl kommer hem är jag så slut att jag knappt orkar röra mig.
Jag har tänkt väldigt ofta det senaste året varför jag inte gör något åt det, men jag gissar att jag varit för feg för att visa mig svag, också feg för att lämna ett liv för ett annat, att sakta bygga upp mig själv utan droger. Att säga att jag behöver en behandling är ett stort steg, för jag har aldrig velat erkänna för någon att jag överhuvudtaget haft ett problem.

Men det är nya tider nu, och allt ska bli bra. det känns bra att säga det även om jag inte tror det helhjärtat.

"I am outside
And I've been waiting for the sun
With my wide eyes
I've seen worlds that don't belong
We are broken
What must we do to restore
Our innocence
And oh, the promise we adored
Give us life again cause we just wanna be whole"

Äntligen hemma

Har kommit hem nu och svettningarna har försvunnit, tack och lov. Luktar skit och borde duscha men känner att orken inte är där den ska.. hade funderat på bio ikväll för att få tillbaka lite dagsstruktur men vi får se hur det blir med det.
Börjat oroa mig mer och mer för behandlingen, det är 9 dagar kvar nu och fick ett samtal från öppenvården idag om jag hade några funderingar, jag har hundra funderingar kring allt möjligt men jag sa bara "nej det har jag inte" precis som jag alltid gör. dessutom har jag börjat undra om det inte är mer ett hem för ungdommar som ska LÄRA sig leva i samhället mer än ett RIKTIGT behandlingshem, även fast det står klart och tydligen behandlingshem i papperna. det kanske är samma sak, jag vet inte, känns bara som något är lite lurt med det där stället.
jag ska sluta fundera och faktikst duscha. Bio eller inte, ska bli skönt att bara vara hemma också eftersom det var ett par dagar sen jag kände mina egna sängkläder eller faktiskt andades in min "egna" luft. Det blir lätt att man hamnar hos någon och kommer inte därifrån förens flera dagar efter och det är alltid lika skönt att komma hem igen, att äta något mer än lite nyponsoppa och någon macka och duscha och bara kunna göra precis vad man vill.

Dimmiga dagar

Det är precis vad det har varit dom senaste dagarna. Känns som jag vaknat upp ur en bubbla idag, dom senaste dagarna har bara flytit på utan att jag riktigt reflekterat vad som hänt och idag ser jag tillbaka på dom senaste dagarna och ser ingenting, oftast som det brukar vara. Det är skönt att inte känna, det är det samtidigt som oron ligger djupt och även om jag inte känner den så vet jag att den finns där, jag börjar mer och mer gilla ideen med en behandling och jag börjar mer och mer avsky det jag sett som min räddning.
Ikväll har varit en stor blandning, jag har lekt lite extra med döden och senaste timmarna har jag legat i sängen med frossa för att två sekunder senare återgå till ständiga svettningar. det finns inget att göra, förutom att vänta ut det och det är väl precis det jag ska göra nu. Ska ta mig något att äta för att fortsätta med att försöka sova, godnatt.

Nu är det 2009

Tro det eller ej, det är ett nytt år, känns som om åren bara går och går.. nyss var det fan 2005 och jag stog med mina vänner och viftade med spritflaskan och visste knappt vad ut och in var, då saker fortfarande var roligt.. men jag fick en bra nyårsafton trots allt.. jag låg inte hemma och grinade och tryckte mig själv i självömkan..Jag for och firade in det nya året med några gamla vänner, fasen vad skönt det är att umgås med gamla vänner. man har så många minnen tillsammans och jag har fått reda på att dom alltid finns vid min sida, hur många misstag jag än gjort och tack som fan för det.

Jag mår ganska bra idag. det finns bara en person jag vill vara hos idag, jag vill krama om henne allt det går. tanken av att jag snart flyttar härifrån under en tid och lämnar henne gräper ett stort hål i mitt hjärta, jag vill inte lämna henne i den här skiten.. jag vill ta med henne men man kan inte rädda någon annan men jag vill inte lämna henne här utan min undersikt, vem ska nu se till att hon inte faller?
Jag lämnade min bästa vän förra året när jag for mot mitt förra familjehem och tre månader senare kom ett samtal jag aldrig hoppas jag får igen.

Jag vill inte gå på en till begravning. jag önskar det fanns något jag kunde göra.