Varför har du så blå armar för?

Jag tänkte mig inte alls för, jag är van att inte springa omkring med T-shirt när mina armar ser ut som en krigbas, men efter duschen tänkte jag inte alls på det. Jag hatar då folk ser mina armar, speciellt min familj, eller rättaresagt speciellt min Mamma. Hon stog bara och kollade på mig med sin vanliga oroliga blick. "Jag säger det inte för att vara dum bara för att jag bryr mig om dig. Var bara ärlig med mig, varför kan du inte vara det? jag vill veta vad som försigår i ditt huvud".
Jag bara stog där och försökte komma på en ursäk, trots att jag inte vill så är jag så van att ljuga att jag numera gör det på atumatik. Det är lättare att ljuga sig ur en situation och jag vill inte att hon ska veta sanningen för det skulle ge henne mer skit än nytta, även fast jag vet att hon vet mer än vad jag tror.
Mamma är min största oro, för hon är den sista människa jag vill ge smärta men jag ger henne det dubbelt upp för varje dag som går.. jag ser i hennes ögon hur hårt detta tar på henne, när jag kommer hem trasig, då jag skriker på henne, alla gånger hon hämtat ut mig på polisstationen under alla år. Hon har frågat mig vid ett tillfälle om det var hennes fel att jag började knarka, hon menade det som att hon var en dålig mamma, det är det sista jag vill att hon ska tro för visst så har jag inte haft världens bästa uppväxt, men jag har alltid haft en mamma som brytt sig och funnits där och hos hon är det sista stället problemet ligger. Jag borde säga det till henne men vet inte varför jag inte kan. Jag vill krama om henne och säga att allt kommer bli bra, men det rättfärdar inte allt dumt jag gjort mot henne, all oro och smärta jag gett henne när jag egoistiskt försökt hitta mig själv som slutade i med att jag förlorade allt jag älskade med mig själv, jag känner inte igen mig själv i någonting.
En vän sa till mig för någon dag sen "Du ler aldrig längre, du är inte samma person jag en gång kände" och jag vet det. Det är som om jag inte har tid att le längre för det är alltid saker som ska ordnas och fixas, är det inte droger så är det pengar och det känns som om jag jobbar ett heltidsjobb, när jag väl kommer hem är jag så slut att jag knappt orkar röra mig.
Jag har tänkt väldigt ofta det senaste året varför jag inte gör något åt det, men jag gissar att jag varit för feg för att visa mig svag, också feg för att lämna ett liv för ett annat, att sakta bygga upp mig själv utan droger. Att säga att jag behöver en behandling är ett stort steg, för jag har aldrig velat erkänna för någon att jag överhuvudtaget haft ett problem.

Men det är nya tider nu, och allt ska bli bra. det känns bra att säga det även om jag inte tror det helhjärtat.

"I am outside
And I've been waiting for the sun
With my wide eyes
I've seen worlds that don't belong
We are broken
What must we do to restore
Our innocence
And oh, the promise we adored
Give us life again cause we just wanna be whole"