Minnen

Jag har en minneslåda, alla brev och alla mina dagböcker ligger på ett och samma ställe. Alla värdefulla biljetter och alla fina saker jag fått genom åren som inte ska få mig att glömma. Jag spådde mig själv att jag håller fast vid det gamla för mycket, vilket är alldeles sant. Ibland funderar jag på att bränna upp hela lådan, så kanske jag inte funderar så mycket på det gamla och slutar inbillar mig att det var bättre förr...



Jag är så fruktansvärt rädd. Folk varnade mig för att bli instutionsskadad. Och nu sitter jag här, efter en vecka hemma och jag vill inget annat än att åka tillbaka. Jag är rädd för världen. jag vill ha någon som säger åt mig exakt vad jag ska tycka och tänka, vad jag ska göra och säga. Att ha en egen rätt, att vara självständig och bestämma är inte min grej. Jag blir likgiltig inför beslut, lätta som svåra. Jag vill bara vara liten igen, så jag slipper ta egna beslut. Jag vill tillbaka för jag vill inte vara ensam, jag vill ha allt serverat på ett silverfat. Jag vill leva bakom strika regler, det är ända sättet att leva tryggt på.