En ensam knarkare

Jag ångrar mig.

Jag undrar hur mitt liv hade sätt ut om jag inte gått den här vägen. Kanske skulle jag ta studenten til hösten? Kanske hade jag ett jobb på sidan? Kanske en egen lägenhet inredd i det nyaste modet? Kanske hade jag haft en bra pojkvän? Vem vet. I nuläget har jag inget av det. Det ända jag äger är en dröm gjord av bomull, det finns inte... det är bara en dröm.

Jag kanske hade haft bra kontakt med min familj och jag kanske hade gillat mig själv, jag kanske till och med hade haft självrespekt.
Jag gick runt här i två veckor med min fasad uppbyggt med finaste metall och inbillade mig att allt var okej.. inte bra.. utan okej, och det räckte. Men någon gång krossas allt och här sitter jag... fasaden har spruckigt.... Jag inser sakta vad som håller på att hända... Jag känner ingenting, men jag ser... och synen är ibland värre, jag vill inte se.... jag vill blunda... Jag börjar bygga upp en ny fasad, bara för jag är så jävla rädd för att se något som står rakt framför mig. Men bygger jag och bommar för dörren så är jag räddad för en tid...
Tills den spricker igen..

På något sätt inbillar jag mig att jag ska ordna upp mitt liv.. att snart, snart så kommer det någon och räddar mig. Men jag är oftast för smart för mig själv, som nu.. då ridån fallit och jag kan se strålkastarljuset helt klart.. det är riktat mot mig och hur hårt jag än blundar så ser jag allt.
Jag vill gå skola, jag vill ha ett jobb, jag vill ha vänner... jag vill ha en familj. Jag vill ha allt allt allt, men så fort jag sätter foten i den världen jag vill åt, så kliver jag tillbaka. Två steg framåt och jag inbillar mig att jag vill tilbaka, för det är för jobbigt. Att det kan vara så fruktasnvärt jobbigt att bara leva?

Jag trivs i min värld, där alla stirrar på en även fast man är osynlig. Där allt är dött och trasigt. Jag vet vad som händer imorgon, jag vet vars jag kommer sitta. Jag vet garanterat vilka diskutioner jag kommer ha med min kära mor imorgon och jag vet exakt i varenda detalj hur dåligt jag kommer må när jag öppnar ögonen imorgon. Kanske därför jag trivs här, för det är så tryggt. Det är tryggt för mig, för även den smutsigaste svinstian är tryggare än ett hus fyllt med kärlek och värme.

Och jag kommer fortsätta bygga upp min fasad för det som är för jobbigt att se, det förnekar man. Man blundar tills man inte kan blunda längre, sen gråter man.. sen blundar man igen. Och jag kommer fortsätta inbilla mig att jag snart kommer förändras, att snart ändrar jag på mitt liv, att jag snart flytta härifrån... den illusionen kommer jag alltid bära med mig, för det är den som får mig att orka fortsätta... även om den är falsk, så är de det ända jag har.