Så snurra min jord igen

Jag har flyttat hem till verkligheten. Jag är en fri människa och jag bor inte längre med massa människor runt omkring mig som räddar mig ifall jag skulle falla. Jag står på mina egna ben, det insåg jag nog aldrig när jag skrev ut mig... Att jag måste handla själv, och att den ända som kommer rädda mig i fallet är marken.
Jag vaknade upp med världens ångest i morse, det har inte hänt på ett halvår och jag tror jag vet varför. Jag levde för att jag hade alltid folk runt mig, folk som gav mig bekreftelse, folk som såg mina problem, folk som hjälpte mig. Jag hade någon som fixade mina läkartider, som såg till att jag gick till tandläkaren, jag hade en trygghet i alla rutiner som jag aldrig klarat av själv. Som ett litet jävla barn i en vuxen kropp så klarar jag inte av vad andra ser som en självklarhet.

Jag hatar att vara hemma för dom här väggarna blir bara mindre och mindre. Precis som förut lämnar jag knappt sängen, hämtar ibland nytt vatten eller reser mig upp för att nå ciggaretterna. Har dragit på mig en jävla nackspärr efter att legat och knappat på datorn hela dagen. Inte ofta jag är hemma, men jag hade önskat att när det väl hände att jag kunde göra något mer vettigt, såsom att städa eller försöka umgås med min familj, men det finner jag ingen tid för, även fast jag har all tid i världen.

Imorgon måste jag springa runt på stan, till soc, arbetsförmedlingen och till banken och försöka fixa någon sorts boendestöd. Jag har inte en krona på banken, och redan efter en vecka hemma är jag redan skyldig 2000 kr.

Ge oss en chans vi är äldre nu
(vi ser ljuset vid tunnelns slut)
Ge oss en chans vi kan lära av varann
(det är ett av skälen)
Sagor för barn som är vuxna nu
(TV:n står på som bakgrundsljud)
Jag är din vän och vi lär oss av varann
(bara ett av skälen, ett av skälen)
Så snurra min jord igen
Radion spelar vår sång
Stockholm ligger öde och världen håller andan
(vilken färg har själen)
Snurra min jord igen
För allt vi drömde en gång
Allt som du gör blir till pärlor på min panna