Ett ultimatum

"Det är bara välja, antingen gör du det jag ber dig om eller så packar du dina väskor"
Varför känns det mest naturliga och trygga att börja packa? Jag har inget tak över huvudet, ingen mat.. och ändå känns det bäst.
Jag orkar inte låtsas, men det är allt den här familjen går ut på. Låtsas att vi har det bra, låtsas att vi är kärnfamiljen... eller så är det bara jag som låtsas, dom kanske är det. Kanske... men itne jag.
Denna ständiga kampen om att ändra mig, bli någon annan. För den personen jag är idag platsar inte in i deras familj. Jag förstår dom... vem vill eller ens har orken att klara av det?
Vem vill vara medberoende till en liten nolla som inte ens klarar av att torka fönster? Ja, undra....